Eftersom diagnostiken fortlöpande utvecklas är det angeläget att SVA alltid kontaktas för att få aktuell information om provtagning och undersökningsmaterial.

Diagnosen aviär influensa finns definierad i OIEs manual samt i EU-direktivet. För att klassas som högpatogen måste viruset ha särskilda egenskaper vad gäller dess sjukdomsframkallande förmåga. Den kan bestämmas genom att patogenitetsindex (IVPI) tas fram hos ett framodlat virus eller genom molekylärbiologiska metoder(sekvensering av klyvningsstället på H-genen).

Idag används så gott som alltid PCR-analys för att ställa diagnos genom att detektera virusarvsmassa. Ofta sker analysen i flera steg för att först bestämma om det rör sig om influensavirus och därefter om viruset är av H5 eller H7-typ, för att sedan sekvenseras. Neuraminidastyp kan också bestämmas.
Tidigare måste virus odlas fram, genom inokulation på embryonerade hönsägg. Därefter utfördes patogenitetstest. Processen kunde ta flera veckor.

För påvisande av virus eller virusarvsmassa tas organprov ut från fåglar inskickade för obduktion. Svabbar från munhåla, trachea och kloak (eller faeces), från både levande och döda fåglar, kan också användas för påvisande av virus eller virusarvsmassa.

Eftersom vaccination mot aviär influensa inte är tillåten i Sverige kan alla infektioner som pågått en vecka eller mer påvisas serologiskt. Antikroppar uppkommer efter ungefär en vecka. Man kan inte bestämma virusets sjukdomsframkallande förmåga genom att detektera antikroppar. I smittspårning tillbaka i tiden kan provtagning för antikroppar ge värdefull information. I anslutning till att antikroppar utvecklas brukar det blir svårare att detektera virus från de infekterade djuren.

Epizootihandboken (SJV) Kap 18 Provtagning, provtransport och epizootiutrustning
SVA

Packning av prover