Utvecklingen av en infektion med paramyxovirus-1 (PMV-1) varierar mellan olika fågelarter och virus. Ett virulent virus kan sprida sig snabbt i hela kroppen. Viruset skadar cellerna i kärlen, vilket resulterar i blödningar. Vissa virusstammar infekterar främst mag-tarmkanalen, medan andra påverkar respirationsorganen i första hand. Newcastlevirus replikerar framförallt i respirations- och gastrointestinalorganen för att i ett relativt sent skede påverka centralnervösa systemet. Detta medverkar till att sjuka djur vanligtvis utvecklar neurologiska symtom senare i sjukdomsförloppet.

De makroskopiska förändringarna kan variera. Vid velogen viscerotrop infektion är de mest uttalade förändringarna blödningar och nekroser i cekaltonsiller och mjälte samt blödningar i körtelmagens slemhinna. Petekiella blödningar kan ofta påvisas i andra inre organ. Vid andra former kan akut laryngit och trakeit ses. Luftsäcksväggarna är förtjockade och missfärgade. Vid lentogen infektion är förändringarna minimala. Histologiskt är förändringar i hjärnan av diagnostiskt värde. Man kan påvisa neuronal degeneration, glios, perivaskulära lymfocytinfiltrationer och mycket karaktäristisk hypoplasi av endotelet i blodkärlen. Nekros i endotelial vävnad, trombosödem och blödningar kan påvisas i alla organ. Det kan förekomma uttalade ödem i mukosan i näsa och trakea, i lungorna och luftsäckarna.

Blindtarmstonsill
Höna, cecum. Förstorad, hyperemeisk och nekrotiserad blindtarmstonsill.
Bildkälla: California Animal Health and Food Safety Laboratory System / CSFPH