Newcastlesjuka är en allvarlig och mycket smittsam virussjukdom hos fjäderfä (paramyxovirus typ 1, PMV-1). Sjukdomen kan orsaka explosiva utbrott hos tamhöns, kalkon, fasan, duva och vaktel. Ankor och gäss är också känsliga men det är sällan man ser allvarligare utbrott hos dessa arter. En lång rad vilda fågelarter och burfåglar är också känsliga för infektionen. Newcastlesjukevirus förekommer i de flesta länder i världen. I de flesta länder i världen vaccineras fjäderfä mot Newcastlesjuka. Inom EU är det för närvarande endast Sverige och Finland som inte vaccinerar mot sjukdomen. I alla EU-länder vaccineras tävlande brevduvor och utställningsduvor. I Sverige har de senaste åren endast enstaka årliga utbrott inträffat.

Viruset angriper nervsystemet, andningsorganen och/eller tarmen hos fåglarna. Symtomen varierar mycket beroende på bland annat vilken virusvariant som drabbat fåglarna, fåglarnas art och ålder, eventuell förekomst av andra sjukdomar. Ett eller flera av följande symtom kan ses i olika grad:

• nedsatt allmäntillstånd
• sänkt äggproduktion
• ökad dödlighet (upp till 100 procent)
• hängande vingar, förlamade ben, vridning av nacken, kramper, cirkelgång
• andningssvårigheter med eller utan hosta
• diarré.

 
Newcastlesjuka är inte farligt för människor, men vid nära kontakt kan människor eventuellt drabbas av ögoninflammation.

Virus sprids framförallt genom direktkontakt med sjuka fåglar eller symtomlösa virusbärare. Vaccinerade fåglar, burfåglar och vilda fåglar kan ibland bära på smittan under lång tid utan att vara sjuka. Flyttfåglar misstänks därför kunna sprida smittan över stora avstånd. Smittan kan också spridas vid handel med levande fåglar och även via kontaminerade föremål som till exempel redskap, kläder, transportlådor, foder, lastbilar, damm, fjädrar och ägg. Vindburen överföring har setts över korta avstånd (upp till cirka 60 meter).