Ordet rabies har sitt ursprung i Sanskrit: rabhas = att göra våld. Det grekiska ordet för rabies, lyssa kommer av ordet lud som betyder våldsam. Sjukdomen rabies har varit känd i Europa och Asien sedan antikens dagar och finns omnämnd i gamla babyloniska, grekiska och romerska skrifter. Den första kända beskrivningen av rabies finns i den babyloniska Eshumaskriften från 2300-talet f Kr.

Redan under antiken visste man att rabies kunde spridas från hundar till människa, men det är först 1530 som italienaren Girolamo Fracastoro mer vetenskapligt beskriver sjukdomen och dess smittvägar. Jahangir, en indisk kejsare skrev i sina memoarer 1613 om rabies på elefanter. Han beskriver hur en galen hund kommer in i hans palats och biter två av hans elefanter. En dryg månad senare är båda elefanterna döda. Rabies förekom tidigare över stora delar av Sverige och en landsomfattande epizooti härjade på 1850-talet. Av okänd anledning försvann sjukdomen från landet 1886.

Under 1800-talet var hundrabies mycket vanligt i hela Europa, vilket många gånger ledde till panikartade reaktioner bland folk. Det hände att hundbitna människor blev dödade eller tog livet av sig i rädsla för att ha blivit smittade. 1885 blev nioårige Joseph Meister biten av en rabiessmittad hund. Hans föräldrar tog honom till Louis Pasteur och bönföll honom att rädda livet på pojken. Pasteur genomförde då den första lyckade rabiesvaccinationen. Joseph överlevde och levde sedan till 1940.

Läs mer om vattuskräck i Nordisk familjebok från 1893
och från 1921