Aviär influensa/ Fågelinfluensa

Utbrott är vanligast hos tamhöns och kalkoner men samtliga fågelarter antas vara mottagliga för smittan. Även anka, gås, struts och vaktel är känsliga och kan utveckla sjukdom.

I naturen cirkulerar aviära influensavirus av alla subtyper bland vilda fåglar, särskilt hos de fågelarter som har nära kontakt med vatten (till exempel andfåglar).

Aviära influensavirus kan även i enstaka fall infektera vissa andra djur som gris, mink, marina däggdjur (säl och val), katter och även människor. I laboratoriemiljö kan även vissa andra arter infekteras av aviära influensavirus till exempel iller, kanin, marsvin, möss, katter och primater.

Inkubationstid: 3–5 dagar.
De kliniska symtomen kan variera och påverkas av sådana faktorer som virulens, angripen fågelart, kön, ålder, förekomst av andra sjukdomar samt miljö.

Fågelinfluensa orsakas av influensavirus typ A, som hör till familjenOrthomyxoviridae. Utifrån två ytstrukturer på influensaviruset, hemagglutinin (HA) och neuraminidas (NA), indelas influensa A-virus i olika subtyper, till exempel H2N3. Sexton olika subtyper av hemagglutinin (H1-H16) och nio olika varianter av neuraminidas (N1-N9) finns beskrivna.

Fågelinfluensavirus klassas ofta som antingen lågpatogena eller högpatogena efter deras sjukdomsframkallande förmåga hos fjäderfän. Lågpatogena fågelinfluensavirus med hemagglutininsubtyperna H5 och H7 kan hos fjäderfä mutera till att bli högpatogena.

Influensavirus är höljeförsett, och därmed relativt känsligt för miljöpåverkan och de flesta desinfektionsmedel. Viruset avdödas vid upphettning till 70 ºC.

Eftersom diagnostiken fortlöpande utvecklas är det angeläget att SVA alltid kontaktas för att få aktuell information om provtagning och undersökningsmaterial.

För påvisande av virus eller virusarvsmassa kan organprover tas ut från fåglar inskickade för obduktion. Svabbar från trachea och kloak (eller faeces), från både levande och döda fåglar kan också användas för påvisande av virus eller virusarvsmassa.

Idag används så gott som alltid PCR-analys för att ställa diagnos genom att detektera virusarvsmassa. Ofta sker analysen i flera steg för att först bestämma om det rör sig om influensavirus och därefter om viruset är av H5 eller H7-typ, för att sedan sekvenseras. Neuramidastyp kan också bestämmas. Tidigare måste virus odlas fram, genom inokulation på embryonerade hönsägg. Därefter utfördes patogenisitetstest och hela processen kunde ta flera veckor.

För att klassas som högpatogen måste viruset ha särskilda egenskaper vad gäller dess sjukdomsframkallande förmåga. Den kan bestämmas genom att patogenitetsindex (IVPI) tas fram hos ett framodlat virus eller genom molekylärbiologiska metoder(sekvensering av klyvningsstället på H-genen).

Om symptom har pågått i mer än en vecka kan det vara aktuellt att ta blodprover för serologisk undersökning, med ELISA-metod. Man kan inte bestämma virusets sjukdomsframkallande förmåga genom att detektera antikroppar. I smittspårning tillbaka i tiden kan provtagning för antikroppar ge värdefull information. I anslutning till att antikroppar utvecklas brukar det blir svårare att detektera virus från de infekterade djuren.

Diagnosen aviär influensa finns definierad i WOAHs manual samt i EU-direktivet.

Följande sjukdomar måste beaktas som differentialdiagnoser till aviär influensa:

• Newcastlesjuka
• Hönskolera
• Infektiös laryngotrakeit (ILT)
• Bakteriell infektion i kam och slör hos fåglar
• Virusenterit hos anka
• Akut förgiftning

Mindre allvarliga former av sjukdomen kan förväxlas med många andra sjukdomar med respiratoriska och/eller mag-tarmsymtom.

Newcastlesjuka

Patogenesen för lågpatogena och högpatogena fågelinfluensavirus skiljer sig. Högpatogena virus sprids i hela kroppen och orsakar skador i flera inre organ, hjärnan och i huden, medan lågpatogena virus orsakar infektioner främst i luftvägarna och mag-tarmkanalen.

Förändringarna hos fjäderfä infekterade med högpatogent fågelinfluensavirus varierar mycket och de kan likna skadorna vid andra sjukdomar. Fåglar som dör perakut uppvisar minimala makroskopiska förändringar. Hos fåglar som dör efter ett utdraget förlopp kan petekiella blödningar påvisas i samtliga organ men speciellt i larynx, trakea, epikardiellt fett samt på serosaytor och bröstben. Histologiskt karaktäriseras aviär influensa av kärlskador som leder till ödem, blödningar och perivaskulära inflammatoriska infiltrat, speciellt i myokardium, mjälte, lunga och hjärna. Nekroser kan påvisas i lunga, lever och njurar. Glios och nervdegeneration kan påvisas i hjärnan.

Influensavirus är allmänt förekommande hos vilda fåglar, vilka fungerar som reservoar för alla subtyper. Naturligt förekommande infektioner har konstaterats hos ett stort antal arter inom olika ordningar. De flesta arterna är vattenlevande och tillhör ordningarna Anseriformes (andfåglar) och Charadriiformes (måsfåglar). Man ansåg tidigare att det var uteslutande lågpatogen fågelinfluensa som drabbar vilda fåglar men idag vet vi att de även kan smittas och bli bärare av högpatogena varianter. Eftersom infektionen hos vilda fåglar dessutom varierar från att inte ge upphov till några symtom alls till att ge sjukdom med hög dödlighet, kan de under vissa förutsättningar sprida det högpatogena fågelinfluensavirus över stora geografiska områden. Vilda fåglar infekteras via näbben när de äter eller dricker alternativt via kloaken direkt in i tarmen.

Aviära influensavirus kan introduceras i fjäderfäflockar från symtomfria smittbärare, i regel vilda fåglar. Detta kan ske både vid direktkontakt med vilda fåglar, eller indirekt med personal eller utrustning och otillräckliga smittskyddsrutiner.

Lågpatogena virus kan i vissa fall förändras genom mutationer eller genom genetisk drift och utvecklas till ett högpatogent virus. När aviär influensa etablerats hos tamfjäderfä är det en mycket smittsam sjukdom och spridningen av infektionen sker utan att vilda fåglar behöver vara inblandade. Infekterade fåglar utsöndrar virus i höga koncentrationer i faeces samt i näs- och ögonsekret. Sjukdomen sprids vanligen snabbt i en flock genom direktkontakt.

Smittspridningen mellan fjäderfäbesättningar sker sedan huvudsakligen via leverans av fåglar, transportfordon, redskap, kläder, foder, damm, fjädrar och personer som besökt smittade flockar. Vertikal smittspridning via ägg förekommer inte, dock kan kontaminerade ägg som råkar krossas i ruvmaskinen infektera kläckta kycklingar. Smittspridning via luft kan ske över korta avstånd.

Inom EU styrs bekämpningen av fågelinfluensa, av EU-direktiv (2005/94/EG). I det framgår vilka åtgärder som ska införas i drabbade besättningar, misstänkta besättningar och vilka restriktioner som gäller inom upprättade restriktionsområden. Aviär influensa bekämpas genom besättningsavlivning, (sk stamping out) och sanering etcetera. Vaccinering av fjäderfän är inte tillåten inom EU utan särskilt tillstånd. Tillstånd kan medges för vaccination av särskilt värdefulla fåglar i till exempel djurparker.

För att förebygga smitta från vilda fåglar till tamfjäderfän finns krav på olika grad av smittskyddsåtgärder i besättningar med fjäderfän eller andra fåglar i fångenskap. Skyddsnivån är beroende på den aktuella risken för aviär influensa i hela eller delar av Sverige. Vid låg risk gäller skyddsnivå 1 (den lägsta av tre) tills annat beslutas av Jordbruksverket. För aktuell skyddsnivå hänvisas till Jordbruksverket.

EU-direktiv (2005/94/EG).

Jordbruksverket Länk till annan webbplats.

Aviärt influensavirus kan i vissa fall infektera människor vilket sågs första gången 1997 i Hong Kong. Aviär influensa betraktas som en potentiell zoonos, då vissa stammar av aviärt influensavirus kan bryta artbarriären. Tidigare stora influensapandemier (Asiaten 1957-1958 (Influensa A/H2N2) och Hongkong 1968–1969 (Influensa A/H3N2)) på människa har förorsakats av influensa A-virus som haft ett genom med en blandning av både aviära och humana influensavirusgener. Framförallt anses svin spela en framträdande roll i sjukdomens epidemiologi då man misstänker att svin många gånger fungerar som ett ”blandningskärl” (mixing vessel) för olika influensavirus som i grisen kan utbyta genetiskt material och på så sätt förändra sin artspecificitet.

I samband med utbrott av H5N1 hos fjäderfä har sjukdomsfall och dödsfall hos människa förekommit i flera av de drabbade länderna. I de flesta fall har smitta överförts till människa efter mycket nära kontakt med smittade fjäderfän. För aktuell statistik om förekomst av fågelinfluensa hos människor hänvisas till World Health Organisation (WHO).

Det största hotet mot människors hälsa är inte smitta av fågelinfluensa i sig, utan möjligheten att den ska ge upphov till en för människa helt ny influensavariant. I och med att fågelinfluensa visat sig kunna överföras direkt till människa finns förutsättningar för att nytt virus skulle kunna uppstå i en ”dubbelinfekterad” människa. Ett sådant nyskapat virus skulle kunna erhålla förmåga till effektiv smittspridning mellan människor och samtidigt orsaka en svår sjukdom med hög dödlighet. Spanska sjukan som härjade i världen efter första världskriget 1918-1919 anses vara just ett sådant muterat influensavirus, vilket kan förklara den snabba smittspridningen och den höga dödligheten. Runt 50 miljoner människor anses ha dött i Spanska sjukan, vilket är fler än vad som dog under första världskriget.

Sjukdomen som vi nu känner till som fågelinfluensa beskrevs 1878 och redan 1901 konstaterade man att sjukdomen orsakades av ett virus. Sedan dess har utbrott av fågelinfluensa inträffat med oregelbundna intervall på alla kontinenter. Två allvarliga utbrott av fågelinfluensa i Europa inträffade i Italien 1999–2000, där mer än 16 miljoner fåglar dog eller avlivades i bekämpningsarbetet samt i Nederländerna 2003, då cirka 30 miljoner fåglar avlivades eller dog och smittan även spreds till Tyskland och Belgien.

Sedan december 2003 har aviärt influensavirus av subtyp H5N1 orsakat svårbekämpade utbrott hos fjäderfän i flera länder i Sydostasien. Under 2005 kunde man se att även vilda fåglar insjuknade och dog av viruset vid en stor fågelsjö i Kina. Därefter spred sig viruset västerut till andra delar av Asien, Östeuropa och även Afrika. Under våren 2006 påvisades viruset hos vilda fåglar i ett flertal länder inom EU, och även Sverige. Fallen medförde restriktioner inom drabbade områden för att minska risken för smitta till fjäderfän. I samband med provtagning i ett viltfågelhägn inom ett sådant övervakningsområde i Oskarshamnstrakten påvisades Sveriges första fall av fågelinfluensa (hos fåglar i fångenskap).

Under vinterhalvåret 2016–2017 fick högpatogen fågelinfluensa stor spridning i Europa med fall hos både vilda fåglar och tamfjäderfä i många länder, inklusive Sverige. Totalt rapporterades under perioden 1207 utbrott av HPAI på fjäderfä och andra fåglar i fångenskap och 1590 fall på vilda fåglar. Det var då framför allt subtypen H5N8 som diagnostiserades.

I Sverige var vintersäsongen 2020–2021 exceptionell i sin omfattning med 24 fågelinfluensa-utbrott av typen H5N8 och H5N5 hos tama fåglar i Sverige och hög dödlighet bland vilda gäss och svanar.