Brucellos

Som nämnts i inledningen har de olika arterna inom genus Brucella olika huvudvärdar. Infektionen sprids i första hand inom detta/dessa djurslag men kan även spridas till en lång rad andra djur inklusive människa (Se tabell).

Brucellos hos nötkreatur

Inkubationstid: 30–60 dagar.
Brucellos hos nötkreatur orsakas nästan alltid av Brucella abortus och ger framför allt aborter i sent dräktighetsstadium, kvarbliven efterbörd och metrit.
En viss grad av omvänd åldersresistens föreligger (det vill säga unga djur är mindre mottagliga) och viss variation i olika djurrasers mottaglighet har också rapporterats. Dräktiga kor som infekteras aborterar sent i dräktigheten, efter femte månaden. Aborten åtföljs vanligen av kvarbliven efterbörd och metrit. Den sistnämnda kan vara akut, och då leda till septikemi och djurets död, eller kronisk varvid djuren blir tillfälligt infertila. Efterföljande dräktigheter förlöper i regel normalt, men det förekommer att samma ko aborterar även en andra, eller till och med tredje gång.
Tjurar som infekteras kan få orkit och epididymit. Ena eller båda testiklarna blir kraftigt ansvällda och ömmande. Svullnaden kvarstår länge och testikeln nekrotiseras slutligen. Djuren är sterila under akut stadium, och en tid därefter, men om angreppet är enkelsidigt kan de åter bli fertila.
Lokalisering till synovialmembran kan ge prekarpalbursiter.

Djur som genomgått infektion kan bli permanenta bärare av smittämnet, eftersom det bärs intracellulärt.

Brucellos hos häst

Hästar får främst bursiter och artriter. Mankfistel var förr ett vanligt tecken på brucellos hos häst. Sjukdomen orsakas företrädesvis av B. abortus.

Brucellos hos gris

Hos gris är Brucella suis den vanligaste orsaken till brucellos. Infektionen karakteriseras av sterilitet och aborter hos suggor, orkiter hos galt och hög dödlighet bland smågrisar. B. suis visar inte den starka tendens till predilektion till vissa organ (ffa reproduktionsorganen) som B. abortus gör. Organismen kan hos infekterade djur isoleras från flertalet vävnader i kroppen. Symtomen är därför mer varierade, beroende på var infektionen lokaliserats, och den kliniska bilden kan vara diffus. Förutom ovan nämnda tecken ses ofta artriter och bakdelsförlamning till följd av osteomyelit, men inte feber. Mortaliteten hos smågrisar är hög, upp till 80 %, men hos vuxna djur är den försumbar. Infekterade djur kan med tiden eliminera smittämnet men återinfektioner förekommer.

Brucellos hos får

Brucellos hos får orsakas främst av Brucella ovis och B. melitensis men även av B. abortus. Infektion med B. ovis ses främst som orkiter och epididymiter. Aborter under sista delen av dräktigheten kan förekomma men hör inte alltid till bilden. Vid infektion med B. melitensis och B. abortus är aborter typiskt, liksom det är hos get och nöt.

Brucellos hos get

Hos get ses främst infektion med Brucella melitensis. Sjukdomen är i de flesta avseenden snarlik brucellos hos nötkreatur orsakad av B. abortus. Under den inledande bakteriemin kan djuren få feber och stört allmäntillstånd. Typiskt är dock aborter under sen dräktighet och orkiter samt eventuellt mastit, artrit och bursit.

Brucellos hos hund

B. abortus och B. suis har då och då isolerats vid aborter hos hund, i länder där dessa infektioner förekommer. Specifik för hund är dock infektion med B. canis. Dräktiga tikar aborterar, vanligen mellan sjunde och nionde dräktighetsveckan. Samma tik kan abortera även nästkommande dräktighet, men kan också valpa normalt. Efter aborten får hon flytningar som kvarstår 1–6 veckor. Valpar som föds levande dör vanligen inom några dygn.

Hos hannarna ses epididymit, prostatit och ödem i skrotum. Ena eller båda testiklarna atrofierar i ett senare skede. På skrotum ses ofta en slickdermatit betingad av den intensiva smärtan. Infektionen kan kvarstå subkliniskt ett par år.

Brucellos hos människa

Benämningar som maltafeber, medelhavsfeber eller undulantfeber syftar alla på sjukdomen, som i tidigt skede karakteriseras av undulerande feber, frossa, svettningar, allmän svaghetskänsla och ledvärk. Dessa symtom kan med fog kallas influensaliknande, och diagnosen kan lätt misstas för influensa på detta stadium. Efter ett par dagar avtar symtomen men kan efter en tid återkomma, något som kan upprepas flera gånger. Tillfrisknandet tar ofta lång tid och sjukdomen kan övergå i ett kroniskt stadium. Symtomen är då än mer diffusa och kan bestå av svaghet, återkommande lätta temperaturstegringar, ledvärk men t.ex. även illamående, gastrit, huvudvärk, ryggvärk och sömnproblem. Inkubationstiden kan variera från 1-3 veckor upp till ett par månader.

Brucellos orsakas, som nämnts, av Brucella spp. som är gramnegativa, orörliga, små stavar. De är aeroba eller mikroaerofila, något långsamväxande, och kräver särskilda medier och inkubering för primärisolering. De kan på grund av en fettrik cellvägg motstå avfärgning med svaga syror och sådana färgningar, bland annat Viktoria Köster-färgning, används i diagnostiken. Inom genus Brucella finns sex olika species (se värddjur), som skiljs åt med mycket speciella metoder. Inom flertalet species finns flera olika biotyper. En variation mellan S- (”smooth”) och R- (”rough”) koloniform ses, där R-formen hos vissa species anses vara mindre virulent medan den hos till exempel B. suis och B. canis är den normalt förekommande.

Samtliga species inom genus Brucella är patogena, och de är fakultativt intracellulära parasiter med predilektion för olika typer av mononukleära fagocyter och reproduktionsorgan. De är obligata parasiter men kan, under rätt betingelser, överleva länge i omgivningen. Exempel på överlevnadstider som rapporterats är 53 dagar på väggar i en infekterad ladugård på vintern men endast en dag på sommaren samt närmare ett år i gödsel. Brucella spp. avdödas snabbt av desinfektionsmedel som lysol eller formalin. På grund av att bakterierna är intracellulära parasiter så är de svåra att komma åt med antibiotikabehandling.

Misstanke om brucellos måste konfirmeras med laboratoriediagnostik. Bakterien kan isoleras genom odling från bland annat organ eller löpmagsinnehåll från aborterade foster, placenta, mjölk och sperma. Utstryk från provmaterialet kan också undersökas mikroskopiskt efter Viktoria Kösterfärgning eller immunofluorescensfärgning, varvid en preliminär diagnos kan ställas.
Antikroppar i serum bestäms med ELISA, komplementbindningstest eller med olika agglutinationstekniker. Korsreaktioner med andra agens (till exempel Francisella spp. och Yersinia spp.) eller ospecifika reaktioner är vanligt varför ofta flera olika testmetoder används. Serologi används främst i övervakningssyfte eller vid utredning av besättning med reproduktionsstörningar.

B. abortus

En klassisk test i fält för B. abortus är den så kallade ABR testen (abortus Bang ringtest), eller milkringtest. Vid denna test bestäms antikroppar i mjölk genom tillsats av färgade, avdödade bakterier. Vid förekomst av specifika antikroppar sker bildning av antigen-antikroppskomplex och dessa adhererar till fettkulor och lokaliseras till gräddfasen. En färgad ring uppstår till skillnad från fallet vid negativt prov då färgen fördelar sig i hela röret. Känsligheten för denna test är begränsad när det gäller detektion av kroniska fall, men fördelen är att den kan användas för återkommande besättningsundersökningar i samband med exempelvis provmjölkning, samt att den är lätt att utföra och inte kräver särskild utrustning. Även ELISA-teknik kan användas för mjölkundersökningar, men denna kräver ett mer välutrustat laboratorium.

Eftersom diagnostiken fortlöpande utvecklas är det angeläget att SVA alltid kontaktas för att få aktuell information om provtagning och undersökningsmaterial.

• Salmonellos
• Campylobakterios
• Klamydiainfektion
• Leptospiros
• Listerios

Nötkreatur

Infektionen lokaliseras först till de lymfknutor som dränerar infektionsporten. Efter en bakteriemi lokaliseras den till olika organ. Predilektionsställen är den dräktiga livmodern, juver, testiklar, accessoriska könskörtlar, lymfknutor och synovialmembran. Den kan också lokaliseras till lunga, lever och mjälte där granulomatösa förändringar uppstår.

Brucella abortus

B. abortus finns i mycket stort antal i fostervatten, fosterhinnor och i foster från kor som kastat men även i mjölk, urin och faeces. Individer kan infekteras genom intag av kontaminerat foder, vatten eller mjölk, eller genom penetration av hud (även intakt hud) och konjunktiva. Infekterade tjurar utsöndrar bakterier med sperma och kan därigenom smitta kor vid betäckning. Transplacentär överföring med kongenital infektion som följd förekommer.

Brucella suis

Smittan kan komma in i en besättning vid inköp av infekterade djur och sperma, men även via vilda djur som råttor och harar, eller via till exempel infekterade redskap. Infektionen sprids sedan i första hand genom betäckning.

Brucella ovis

Spridningsvägarna för B. ovis är inte helt klarlagda men vanligtvis överförs smitta mellan baggar via tackorna vid betäckning.

Brucella canis

Infektion med B. canis sker oftast genom kontakt med aborterat foster, fosterhinnor eller flytningar hos infekterade tikar. Hanhundar utsöndrar bakterier i sperman och infektionen kan härigenom överföras även vid parning.

I Sverige har vi kontroll vid import av djur. Vi har pastöriseringstvång av mjölk. Vidare lyder brucellos under epizootilagen och smittskyddslagen och är därmed anmälningspliktig på djur och människa.

Om brucellos skulle påvisas i Sverige skulle sannolikt stamping out tillämpas med påföljande destruering av kadavren. Brucellos hos livsmedelsproducerande djur bekämpas med stöd av epizootilagen.

Brucellos (syn. undulantfeber, maltafeber) är en klassisk zoonos. Den uppmärksammades första gången på Malta av brittiska militärläkare under Krimkriget på 1850-talet. Årligen smittas ungefär tio svenskar av brucellos, med ett enda undantag har det rört sig om klarlagd utlandssmitta. Vanliga smittvägar och riskgrupper varierar något mellan species. För samtliga Brucella spp. gäller att risken för laboratoriesmitta är mycket stor. Det är därför av största vikt att alla prover som kan misstänkas innehålla sådan smitta hanteras på så kallade risklaboratorier och av utbildad personal (arbetarskyddsstyrelsens skyddsklass 3).

Brucella melitensis

Vanligaste smittkällan är opastöriserad getmjölk eller mjölkprodukter gjord på sådan, men även kontakt med sekret från infekterade getter och får.

Brucella abortus

Opastöriserad komjölk och dessertostar tillverkade av sådan är den vanligaste smittkällan. I opastöriserade mjölkprodukter som kylförvaras kan levande bakterier kvarstå i upp till ett halvår. Kokning avdödar bakterien.
Veterinärer anses särskilt utsatta för smitta då de oftare än någon annan kommer i kontakt med infekterat material, till exempel i samband med förlossningshjälp samt avlossande av efterbördar. Småsår på händer och armar utgör i detta sammanhang oftast infektionsporten men bakterien kan även penetrera intakt hud. Ett annat riskmoment för just veterinärer är vaccination med levande vaccin.

Brucella suis

Hos grisar återfinns infektionsämnet i flera av kroppens organ. Eftersom bakterierna hos grisar sprids i stora delar av kroppen, kan otillräckligt värmebehandlat kött vara en smittväg. Slakteriarbetare är särskilt utsatta för smitta liksom personer sysselsatta i infekterade svinstallar.

Brucella canis

Denna typ av brucellos är ovanlig hos människa. Infektioner hos laboratoriepersonal, djurskötare och djurägare har rapporterats.

Brucellos har sannolikt funnits sedan man först domesticerade kor, får och getter och drack deras mjölk. Sjukdomen har fått sitt namn efter David Bruce, en brittisk militärläkare, som studerade en sjukdom kallad maltafeber eller medelhavsfeber. Han lyckades 1887 isolera bakterier från blodet hos sjuka soldater. 1904 påvisades antikroppar i getblod mot samma bakterie och senare även från getmjölk. Den danske veterinären Fredrik Bang isolerade en ny sorts bakterie 1897 från placenta från en ko som aborterat, och 1914 påvisade Traum ytterligare en annan liknande bakterie från ett kastat grisfoster. Sambandet mellan dessa olika infektioner klarlades av Alice Evans 1918 då hon kunde visa att de isolerade stammarna var likartade och borde tillhöra samma genus.

Lite kuriosa

Eventuellt drabbades Florence Nightingale av brucellos under Krimkriget.

När den katalanske mästerarkitekten Antoni Gaudi 1911 höll på att duka under i Maltafeber, beslöt han att ägna sina återstående krafter åt Den heliga familjens kyrka (La Sagrada Familia) i Barcelona.

1954 tog USA fram ett biologiskt stridsmedel baserat på B. suis (Agent US).

I folkmedicinen har man använt gråfibblans (Hieracium pilosella) mjölksaft för att bota Maltafeber.

Se Nordisk familjebok från 1912.

Nordisk familjebok från 1912 Länk till annan webbplats.