Mjältbrand / Antrax

Alla däggdjur tycks vara mottagliga för infektionen men känsligheten varierar. Av domesticerade djur drabbas oftast nöt, får, häst och getter i nämnd ordning. Äldre nötkreatur hör ofta till de först insjuknade. Gris, hund och katt är mindre känsliga och människa anses inta en mellanställning. Utbrott bland farmade minkar har setts i samband med utfodring med infekterat kött. Fåglar, liksom kräldjur, betraktas som resistenta även om undantag finns.

Inkubationstid: 3-5 d, upp till 2 veckor (gäller djur och naturlig infektion)
Mjältbrand hos djur kan indelas i åtminstone tre olika former: perakut, akut och subakut-kronisk. Idisslare drabbas vanligen perakut eller akut, hästar akut, svin samt hundar och katter får oftast lokaliserad subakut-kronisk form.
Vid den perakuta formen uppmärksammas ofta inte tecknen på sjukdom före djurets död. Anamnesen beskriver ofta att djuren setts fullt friska endast timmar innan de funnits döda. Under en mycket kort tid inträder hög feber (42 °C), muskeldarrningar, dyspné och svullna slemhinnor. Dessa tecken följs snart av kollaps, konvulsioner och död. Efter döden kan ibland blodiga flytningar från kroppsöppningar ses.

Nötkreatur

Nötkreatur med akut form insjuknar med hög feber (41–42 °C), depression och apati eventuellt föregånget av viss excitation. Snabb och djup andning, förhöjd hjärtfrekvens och svullna, hemorragiska slemhinnor hör också till bilden. Diarré, blodiga flytningar från nosen, blodblandad mjölk, kastning samt lokala ödem i olika kroppsdelar kan utvecklas. Mortaliteten är hög och djuren dör vanligen inom 48 timmar, men överlever ibland upp till 3–5 dagar (subakut form).

Hästar

Hästar med akut form uppvisar något varierad bild beroende på infektionsport. Om infektionsvägen är peroral kan enterit och kolik åtföljt av hög feber och senare depression och död inom 48–96 timmar bli följden. Sepsis utvecklas då inte alltid. I andra fall samt vid andra infektionsvägar till exempel insektsbett utvecklas ömmande subkutana ödem på olika delar av kroppen. Dyspné till följd av ödem i halsen kan förekomma. Djuren har feber, är apatiska och blödningar kan ses på synliga slemhinnor. Förloppet varar ofta 1–3 dagar men enstaka djur lever upp till en vecka eller längre.

Gris

Hos grisar utvecklas subakut till kronisk form, vanligen som följd av per oral smitta. Infektionen lokaliseras ofta till svalget (så kallat svalgantrax eller glossantrax), främst regionala lymfknutor och tonsiller. Feber kan förekomma. Till följd av det ödem som uppstår får drabbade djur sväljningssvårigheter och i grava fall andningssvårigheter som kan leda till död genom kvävning. I en del fall kan en letal bakteriemi utvecklas. Lindriga fall kan överleva och då bära smittämnet. Hos gris ses ibland även lokalisering till tarm och tarmlymfknutor vilket manifesteras som gastroenterit. Symtomen är härvidlag mindre typiska.

Karnivorer

Den hos gris beskrivna subakuta till kroniska formen är även den som vanligen ses hos karnivorer som hund och katt. Dessa djur anses relativt resistenta och tillfrisknande från sjukdomen är inte ovanligt. Hos farmade minkar har svåra utbrott av intestinal antrax rapporterats. Förloppet har närmast varit akut och djuren har dött inom några dagar efter förtäring av kontaminerat foder.

Människa

Se Folkhälsomyndighetens webbplats.

Bacillus anthracis är en grampositiv, orörlig, kapselbildande stav med mycket hög sporbildande förmåga. Bakterien har två primära virulensfaktorer; kapseln och ett tredelat toxin uppdelat i ödemfaktor, protektivt antigen och letalfaktor. Samtliga toxindelar är proteiner och är var för sig inaktiva.
Sporuleringen kan under artificiella betingelser minskas genom odling på medier med låg eller ingen halt av metalljoner, speciellt mangan. Ingen sporbildning sker heller i oöppnade kadaver efter djur som dött i antrax. Orsaken till detta anses vara för låg syrespänning och/eller för hög koldioxidspänning i kadavret.

Sporformen av B. anthracis är mycket resistent mot yttre påverkan och många kemikalier. De avdödas av 10–20 % formalinlösning inom tio minuter. Klorkalk och natriumhydroxid kan användas för desinfektion av stallar och redskap. Autoklavering vid 120 °C i 20 minuter eller torr värme vid 140 °C i 3 timmar är effektivt. Den vegetativa formen av bakterien är inte särskilt motståndskraftig och dör av 60 °C i 30 minuter liksom av enzymatiska processer orsakade av förruttnelseflora i ett kadaver. Sporerna har visats kunna överleva över 50 år i jord.

Vid misstanke om mjältbrand analyseras prover i första hand med direktmikroskopering och PCR. Blod tas från jugularvenen med hjälp av spruta och kanyl eller vacutainer. Observera att kadaver INTE ska öppnas. Blodutstryk för mikroskopering färgas med gammalt metylenblått och mikroskoperas varvid B. anthracis ses som stora blå stavar omgivna av en rosa kapsel. Diagnosen kan även ställas genom bakterieodling. Både direktutstryk och odling skall utföras på risklaboratorium (arbetarskyddsstyrelsens skyddsklass 3).

Eftersom diagnostiken fortlöpande utvecklas är det angeläget att SVA alltid kontaktas för att få aktuell information om provtagning och undersökningsmaterial.

Främst bör klostridios beaktas men även många andra orsaker till plötsliga dödsfall som till exempel förgiftningar eller blixtnedslag.

Smitta genom intag av sporer per oralt är som nämnts den vanligaste infektionsvägen, men infektion via inhalation, direktkontakt eller insekter (mekanisk vektor) förekommer också. Sporerna gror och bakterien penetrerar mukosan på infektionsplatsen (i tarmen eller svalget). Kapseln skyddarbakterierna från fagocytos och dessa kan föröka sig för att sedan penetrera lymfkärlen och slutligen nå blodbanorna. Vid septikemisk form sker kraftig förökning och det anges att närmare 80 % av organismerna vid döden återfinns i blodet. De tre toxindelarna har en lång rad olika biologiska effekter vars totaleffekt är fagocytdöd, ökad kärlpermeabilitet och rubbad blodkoagulation. Detta resulterar i ödem, chock och död.

Obduktion av misstänkta mjältbrandskadaver skall INTE utföras. Öppnas kadavret sker sporulering och omgivningen kontamineras. Diagnosen bör has i åtanke vid plötsliga dödsfall där djuren genomgår snabb förruttnelse, rigor mortis är ofullständig och blodet mörkt och okoagulerat. Genomförs obduktion ses vid sepsisformen generell lymfadenit, ödem i subkutana vävnader samt en kraftigt förstorad mjälte med sönderfallande konsistens. Mjältens utseende anses vara typiskt för sjukdomen. Hemorragisk gastroenterit och blödningar runt om i kroppen kan ses. Hos får anges splenomegali inte vara ett konstant fynd. Vid svalgantrax hos till exempel gris ses ödem, blödningar och nekroser i tonsiller, svalglymfknutor och i vävnaden runt svalget. Vid intestinal form ses nekrotiska ulcera i tarmslemhinnan som är mörkröd till färgen. Regional lymfadenit med blödningar och ödem hör till bilden. I avancerade fall ses även peritonit.

Förorenad jord och direktkontakt med kroppsvätskor och vävnader från djurkadaver är de vanligaste smittkällorna för mjältbrand. Smittämnet anses inte spridas vid direktkontakt mellan djur men kan bland annat spridas med vatten och med flugor och andra insekter. Bakterien kan inte penetrera intakt hud. Gräsätande djur smittas antagligen vanligtvis under betesgång genom intag av sporer vid bete. Grisar och köttätande djur kan smittas om de utfodras med kött från, eller tillåts äta av, kadaver från djur som dött i mjältbrand. Det finns fortfarande faktorer som är okända vad gäller smittspridningen.

Kraftiga regn- eller torrperioder som medför förändringar i markens ytskikt gör att begravda sporer, till exempel från mjältbrandsgravar, kan ansamlas vid ytan där betesdjur kan komma åt dem.

Fodersmitta har också förekommit. Otillräckligt steriliserat kött- eller benmjöl liksom vegetabiliska proteintillskott som jordnötsmjöl kan innehålla sporer. En epizooti i Sverige 1956–57 orsakades av importerat köttmjöl. Fåglar och rävar kan också sprida infektionen genom kontakt med infekterad gödsel eller genom att släpa iväg delar av kadavret.

Snabb laboratoriediagnostik och noggrant omhändertagande av infekterat material inklusive djurkroppar är de viktigaste åtgärderna. Vaccination av djur med levande icke sjukdomsframkallande vaccin förebygger smitta hos djur som betar på kontaminerade områden.

Den avsiktliga spridningen av mjältbrandsporer som följde på terroristattacken i USA i september 2001 medförde en ansenlig aktivitet även i Sverige då ett stort antal brev med misstänkt innehåll blev undersökta. Svenska myndigheter har beredskap och tillgång till säkerhetslaboratorier för undersökning av misstänkta prover.

Mjältbrand är en mycket allvarlig zoonos som kan leda till döden. Fall hos människa är extremt sällsynt i Sverige. Mjältbrand överförs oftast till människa vid direktkontakt med kroppsvätskor från djur som dött i mjältbrand. Hudsmitta via tidigare skadad hud är är vanligas. Personer som arbetar i slakterier, eller med material såsom ull, päls, hud eller benmjöl från endemiska områden löper risk att få i sig sporerna.

Mjältbrand är en av de äldsta kända sjukdomarna. På 1400-talet före Kristus omnämns sjukdomen i egyptiska och mesopotamiska skrifter. Mjältbrand anses vara omnämnd i bibeln som den femte plågan Gud sände över Egypten i Andra Moseboken (Exodus). Mjältbrand har även beskrivits av Homeros i Illiaden, av Vergilius i Georgica och av Hippokrates. Eventuellt dog Herakles (Herkules) av kutan mjältbrand. Robert Koch upptäckte mjältbrandsbakterien 1877, och 1881 genomför Louis Pasteur den första lyckade mjältbrandsvaccinationen.

Under stora delar av nittonhundratalet har mjältbrand haft betydelse som biologiskt stridsmedel. 1942 kontaminerades den Skotska ön Gruinard av brittiska biovapen i form av mjältbrandssporer. Ön blev sedan obeboelig under 48 år! Historien om ”Antrax -ön” kan man läsa om i Robert Harris och Jeremy Paxman´s bok ”A Higher Form of Killing; The Secret Story of Chemical and Biological Warfare” (Hill and Wang (1982), ISBN-10: 0701125853, ISBN-13: 978-0701125851). Under 1978-1980 utsattes Rhodesia för en mjältbrandsepidemi bland både djur och människor. Före självständighetskriget fanns mjältbrand endemiskt i landet, men senare blev den sällsynt och väl kontrollerad. Genom spridningen av mjältbrand ville man försämra moralen och livsmedelsförsörjningen för de som stred på de självständigas sida.

Läs mer i Nordisk familjebok från 1913.

Nordisk familjebok från 1913 Länk till annan webbplats.