Swine vesicular disease

Gris utgör det naturliga värddjuret för Swine vesicular disease-virus. Det har förekommit smitta till människa i laboratoriemiljö.

Inkubationstid: 2–7 dagar.
Sjukdomen kan debutera med hög feber en eller två dagar men ofta upptäcks den då flera djur i besättningen plötsligt blir halta. Blåsor utvecklas i kronranden men ses även upp längs benen samt på tryne, tunga och spenar. Djur i miljöer med mycket strö får ofta mycket ringgradiga förändringar till skillnad från djur som hålls på hårda golv. Vesiklerna spricker snart och efterlämnar grunda kraterlika sår. Klövhornet släpper men hornkapseln lossnar sällan helt som vid mul- och klövsjuka. Morbiditeten är ofta hög men mortaliteten försumbar.

Djuren tillfrisknar snabbt. En mörk rand växer ner med nybildat klövhorn och mätning av dennas avstånd till kronranden kan användas för att uppskatta den tid som förflutit sedan infektionen introducerats i en besättning. Subkliniska infektioner förekommer. Vid ett fåtal utbrott i Europa har centralnervösa symtom noterats.

Swine vesicular diseasevirus (SVDV) tillhör gruppen porcina enterovirus inom familjen Picornaviridae.

SVDV är antigent besläktat med coxsackie B5-virus hos människa. Dessa virus differentieras med RNA-hybridiseringstester.

Picornavirus är icke höljeförsedda vilket gör att de är relativt motståndskraftiga mot fettlösande rengöringsmedel. Till skillnad från mul- och klövsjukevirus (som också är ett picornavirus) är SVDV också mycket pH-stabilt. Det kan överleva mellan pH 2 och 12 och tål väl temperaturer mellan +4 och -20 °C vilket gör att det överlever länge i kött och köttprodukter. Virus persisterar också länge i omgivningen, och har till exempel kunnat isoleras från daggmaskar i jord där infekterade djur gått. SVDV är känsligt för bland annat klor- och joddesinfektion.

Eftersom diagnostiken fortlöpande utvecklas är det angeläget att SVA alltid kontaktas för att få aktuell information om provtagning och undersökningsmaterial.
Laboratoriediagnostik är nödvändig för att skilja SVD från mul- och klövsjuka och proverna ska hanteras som misstänkta mul- och klövsjukeprover.

Virus kan påvisas med metoder som detekterar virusantigen eller genom odling. Lämpligaste provmaterial utgörs av innehåll och vägg från obrustna blåsor. Virus kan också påvisas i blodprover tagna under feberfas eller i fecesprover från grisar med och utan lesioner.
Serumantikroppar kan påvisas med ett flertal olika metoder och detta används för detektion av subkliniska infektioner samt för klarläggande av spridningsgrad.

Provtagning och diagnostik styrs av kommissionsbeslut 2000/428/EU

Den kliniska bilden vid swine vesicular disease är ofta kliniskt mycket lik bilden vid andra vesikulära sjukdomar hos gris:

• Mul- och klövsjuka
• Vesikulärt exantem
• Vesikulär stomatit

Grisar som uppvisar blåsbildningar i mun, på tryne, fötter eller spenar ska alltid i första hand förutsättas ha mul- och klövsjuka tills dess annat har visats. .
Laboratoriediagnostik är nödvändig för att skilja SVD från mul- och klövsjuka!

Mul- och klövsjuka

Vesikulär stomatit

Infektionsporten är vanligen peroral (via tonsillerna och gastrointestinalkanalen) eller via mindre hudskador. Under viremistadiet som varar cirka två till tre dagar efter infektionstillfället finns virus i alla organ. Störst mängd virus finns vanligen i blåsepitel och blåsvätska, särskilt under första veckan efter infektionstillfället. De enda patologanatomiska förändringar som ses är blåsor och spår efter dessa. Lesionerna går inte att skilja histologiskt från dem som ses vid mul- och klövsjuka. En diffus encefalomyelit har rapporterats i samband med experimentell infektion.

Mul- och klövsjuka

Infekterade djur utsöndrar virus via brustna blåsor men även i urin och faeces. Sjukdomen sprids genom direktkontakt men även indirekt via kontaminerad miljö. Fekalt kontaminerade fordon är en viktig infektionskälla. Mindre hudskador kan utgöra infektionsport. Viruset kan troligen spridas även med sperma. Luftburen smitta är av liten betydelse. Spridningen mellan djur inom en box går snabbt men mellan boxar är den mer oregelbunden.

Alimentär smitta är av stor betydelse när det gäller spridning mellan områden/länder. Swine vesicular diseasevirus överlever länge (längre än 1 år) i kött och köttprodukter som kallrökt korv och sjukdomen kan spridas genom utfodring med okokt matavfall. Djur med subklinisk infektion kan också sprida smittan vid till exempel transport och försäljning.

Vid misstanke om swine vesicular disease (SVD) är det viktigt att snabbt förhindra vidare smittspridning genom att stoppa samtliga indirekta och direkta kontakter med andra grisar, eftersom sjukdomen är mycket smittsam. Berörda myndigheter måste kontaktas för att hjälpa till att utreda misstanken, och om misstanken konfirmeras, påbörja bekämpningen.

Bekämpningen av SVD styrs av ett EU-gemensamt bekämpningsdirektiv (92/119/EU). Provtagning och diagnosticerande styrs av kommissionsbeslut 2000/428/EU.

Motivet för bekämpning av swine vesicular disease är främst dess stora likhet med mul- och klövsjuka och det är därför mest aktuellt i länder som är fria från denna sjukdom. Förekomst av swine vesicular disease-infektion inom ett land jämställs med mul- och klövsjuka av länder som är fria vilket utgör ett exporthinder. Bekämpandet inkluderar vanligen utslaktning av infekterade besättningar, kontroll och reglering av utfodring med matavfall och reglering av transport och försäljning av djur. SVD kan inte behandlas och inga vacciner finns tillgängliga.

Gris utgör det naturliga värddjuret för SVDV. Det har förekommit smitta till människa i laboratoriemiljö. Det finns även ett antigent besläktat humant enterovirus, coxsackie B5, som ger infektion med främst luftvägssymtom.

Swine vesicular disease beskrevs först från Lombardiet i Italien 1966 och har sedan dess rapporterats bland annat från flera europeiska länder, Hongkong och Japan.

Swine vesicular disease har aldrig diagnostiserats i Sverige som, liksom övriga nordiska länder, betraktas som fritt från sjukdomen.