Vesikulär stomatit (VS) orsakas av ett s.k. vesikulovirus. Sjukdomen drabbar främst nöt, svin och häst. Får och get är mindre känsliga. Även vilda djur är känsliga t.ex. hjort, tvättbjörn, apa, gnagare, fladdermöss och mindre däggdjur. Människa kan också smittas.

Sjukdomen förekommer i Nord-, Central- och Sydamerika. I Europa finns fall av sjukdomen beskriven bland hästar i Frankrike i början på 1900-talet. Sjukdomen har aldrig påvisats i Sverige.

Symtomen utgörs framförallt av feber och blåsor i munslemhinna, klövrand/hovrand eller på spenar. Inkubationstid är vanligen 2-3 dagar, men kan sträcka sig upp till 21 dagar. Upp till 90 % av djuren i en besättning kan drabbas och blåsornas är ofta lokaliserade till samma kroppsdel hos djuren i ett besättningsutbrott. De sår som bildas när blåsorna brister självläker inom ca 10 dagar, såvida inte bakterieinfektioner tillstöter.

Beroende på var blåsorna sitter ses matvägran, dreglande och smackande, hälta eller sänkt mjölkproduktion. Dödligheten är låg. VS hos människa ger influensaliknande symtom.

Observera! Den enda kliniska avvikelsen från mul- och klövsjuka i ett tidigt stadium är att även hästar drabbas. Sjukdomen skall därför betraktas som mul- och klövsjuka till dess motsatsen bevisats!

Virus finns i blåsvägg och blåsvätska samt saliv och smittspridning sker via direkt eller indirekt kontakt via ex jord och växter. I vissa områden sker sannolikt smittspridning via insekter (bl.a. myggor och sandmyggor). Infektion sker vanligen genom skadad hud eller slemhinna alternativt via munnen. Kunskapen om sjukdomens spridning är dock ofullständig, trots att den funnits länge. Viss säsongsvariation ses i de områden där sjukdomen förekommer, med ökad förekomst under den regniga perioden i tropiska områden och i samband med den första frosten i tempererade områden.