Peste des petits ruminants (PPR)

Peste des petits ruminants uppträder hos både får och getter men sjukdomen ger de allvarligaste utbrotten hos get. Nordamerikansk vitsvanshjort är känslig för experimentell infektion. Gris kan utveckla en subklinisk infektion men de utsöndrar inte virus och är inte av epidemiologisk betydelse. Det är oklart i vilken utsträckning nötkreatur kan infekteras och huruvida kliniska symtom uppträder.

Inkubationstid: 3–10 dagar.
Kliniska symtom i form av feber, depression och matvägran liksom seröst nosflöde ses tidigt i sjukdomsförloppet. Flödet övergår i ett mycket rikligt mukopurulent flöde som leder till blockering av näsborrarna och andningssvårigheter. Nässlemhinnan kan nekrotiseras. Konjunktivit med ögonflöde förekommer. Lesioner i munnen uppträder 2–3 dagar efter att febern satt in. Små områden med nekroser uppträder, vanligen först i slemhinnan i underkäken men vid svårare fall sprider sig dessa snabbt till hela munhålan. Den nekrotiserade vävnaden stöts av och lämnar erosioner. Andedräkten är illaluktande.

De flesta djur utvecklar häftig diarré som snabbt leder till dehydrering. Sekundär bakteriell pneumoni är vanligt förekommande. Mortaliteten varierar men kan vara så hög som 90 %. För djur som överlever är konvalescenstiden lång. Hos get ses allvarligare symtom än hos får.

Peste des petits ruminants-virus hör, liksom rinderpestvirus, valpsjukevirus, sälpestvirus och mässlingvirus, till genus Morbillivirus inom familjen Paramyxoviridae. Peste des petits ruminants-virus har med stor sannolikhet utvecklats från rinderpestvirus men betraktas nu som ett distinkt eget virus. Peste des petits ruminants- och rinderpestvirus uppvisar korsimmunitet men virus kan lätt särskiljas genom serumneutralisationstest. Virus har kort överlevnad utanför värddjuret (någon dag). I kylda och frysta vävnader kan det dock överleva långa perioder. Virus är känsligt för pH-värden utanför intervallet 4–10.

Virusantigen kan påvisas direkt i vävnad eller genom odling. Smittämnet förekommer vanligen i mjälte och lymfkörtlar. Det kan också påvisas i ögon- eller nosflöde samt i nekrotisk, epitelial vävnad. Tidigt i sjukdomen är det också möjligt att påvisa virus i blod. Serumneutralisationstest används vid serologisk diagnostik

Eftersom diagnostiken fortlöpande utvecklas är det angeläget att SVA alltid kontaktas för att få aktuell information om provtagning och undersökningsmaterial.

• Boskapspest som drabbar får och get (är differentialdiagnostiskt mycket svårt att skilja åt)
• Blåtunga
• Mul- och klövsjuka
• Nairobi sheep disease
• Får- och getkoppor
• Koccidios
• Salmonellos
• Arsenikförgiftning
• Elakartad lungsjuka (CCPP)

Boskapspest

Blåtunga

Mul- och klövsjuka

Får- och getkoppor

Elakartad lungsjuka (CCPP)

Makroskopiska och histopatologiska förändringar vid peste des petits ruminants liknar mycket de förändringar som ses vid boskapspest. En skillnad är dock att vid peste des petits ruminants är förändringarna framträdande även i respirationsorganen. Vid histopatologisk undersökning är nekrotiserande bronkiolit jämte en bronkointerstitiell pneumoni med syncytialcellsbildning vanliga fynd. Cytoplasmatiska och intranukleära inklusioner kan påvisas bland annat i syncytialcellerna. I digestionskanalen påvisas de gravaste förändringarna i mun, löpmage och grovtarm. Pneumoni är ett vanligt fynd.

Boskapspest

Infekterade djur sprider virus via aerosoler och sekret under det akuta stadiet. Sjukdomen överförs främst genom direktkontakt mellan djur och sprids till nya områden genom förflyttning av infekterade djur. Djur som tillfrisknat blir inte kroniska bärare. Liksom vid boskapspest kan explosiva utbrott förekomma när peste des petits ruminants-virus introduceras i känsliga populationer, men i endemiska områden kan förekomsten begränsas till sporadiska utbrott och framförallt omfatta unga djur.

Utbrott av peste des petits ruminants sker helt oberoende av förekomst eller utbrott av boskapspest. Beroende på årstid och klimat kan en viss säsongsmässig variation ses.

Boskapspest

Det finns vacciner som kan användas i enzootiska områden. I Sverige skulle bekämpning ske med stamping out.

Efter framgångsrik bekämpning av boskapspest koordinerar FAO och OIE ett utrotningsprogram med målet att utrota PPR innan 2030. Läs mer om det pågående arbetet med att utrota PPR på FAOs informationsportal.

FAOs informationsportal Länk till annan webbplats.

PPR-virus är nära släkt med mässlingvirus, men kan inte orsaka sjukdom hos människa.

I många utvecklingsländer utgör får och getter en oerhört viktig del av många fattiga människors uppehälle, utbrott får därför svåra effekter på inkomst och livsmedelsförsörjning.

PPR beskrevs första gången 1942 i Elfenbenskusten i Västafrika (Gargadennec & Lalanne, 1942) och förekommer i de flesta länder i detta område samt i andra länder i Saharabältet, Sudan, Egypten, på arabiska halvön, i Mellanöstern, Pakistan, Bangldesh, Indien och även Centralasien.