Rift Valley fever

Sjukdomen drabbar främst får, nötkreatur och getter, men även en del vilda gnagare och fåglar kan infekteras. Häst och gris infekteras inte. Man har hittat antikroppar mot Rift Valley fever-virus hos kameler och åsnor, men dessa blir inte kliniskt sjuka. Människor smittas ofta sekundärt vid utbrott och det är också en vanlig laboratoriesmitta.

Inkubationstid: 1–6 dagar.
Inkubationstiden hos får och nöt är 1–6 dagar. Sjukdomen är mest akut till sin karaktär hos får och orsakar också störst förluster på detta djurslag. De kliniska symtomen är liknande på både får, nöt och get, men oftast gravare på får än på nöt. Getter är generellt mer resistenta och får lindrigare symtom

En perakut form förekommer främst på nyfödda lamm, som dör utan föregående kliniska symtom. Även äldre lamm kan plötsligt kollapsa och dö inom 1–2 dygn. Vid denna typ av utbrott kan mortaliteten uppgå till 90 %. Denna mer akuta form av sjukdomen förekommer främst hos unga djur, medan äldre får lindrigare symtom.

Dräktiga idisslare aborterar vanligen vid infektion. De kan också få feber, diarré (ibland blodig), kräkningar, grönt purulent nosflöde och riklig salivation, men ibland är aborter det enda symtomet. Abortfrekvensen kan uppgå till 90–100 %, medan bland vuxna djur mortaliteten sällan överstiger 10 %. Hos människa ses influensaliknande symtom. Sjukdomsförloppet är ofta relativt kort (4-7 dagar) och mortaliteten är mycket låg (under 1 %). Komplikationer i form av retinaskador och meningoencefalit kan tillstöta.

Rift Valley fever-virus tillhör genus Phlebovirus, familjen Bunyaviridae. Endast en serotyp är beskriven. Viruset är höljeförsett, vilket gör det känsligt för de vanligaste desinfektionsmedlen. Det kan dock överleva länge i infekterat vävnadsmaterial.

Virusisolering kan göras från inre organ (lever, mjälte, lungor) och hjärna, samt från aborterade foster. Histologisk undersökning av framförallt lever, för att leta efter nekroser och inklusionskroppar. PCR kan användas vid behov av snabb diagnos. Komplementbindningstest för påvisande av antikroppar.

Eftersom diagnostiken fortlöpande utvecklas är det angeläget att SVA alltid kontaktas för att få aktuell information om provtagning och undersökningsmaterial.

• Blåtunga
• Brucellos
• Heartwater disease
  
• Diverse förgiftningar

Blåtunga

Brucellos

Heartwater disease Länk till annan webbplats.

Viruset infekterar vanligtvis via insektsbett eller via peroral smitta. Under inkubationstiden invaderar viruset parenkymet i levern och organen i det retikuloendoteliala systemet, där det orsakar cellskador. Hos dräktiga djur förs viruset via blodbanorna till placenta.

Makroskopiskt ses vid obduktion en fokal nekrotisk hepatit med karakteristiska, cirka 1 mm i diameter, vita levernekroser jämnt fördelade i vävnaden. Ödem och emfysem i lungorna, splenomegali, blödningar i lymfknutor, endokard och mag-tarmkanal förekommer också. I hjärnan ses histologiskt degenerativa förändringar och perivaskulära ”cuffings”. I hepatocyterna ses acidofila nukleära inklusionskroppar.

Virus överförs vanligen med myggor, varav ett flertal arter (Aedes, Anopheles, Culex, Eretmapodites, Mansonia etcetera) kan fungera som vektorer. Aedesmyggan är dock huvudreservoar och hos dessa arter sker även transovariell överföring av smittan.

Beroende på populationer av vektorer och värddjur i drabbat område ses i olika utbrott sjukdom huvudsakligen hos människor eller olika djurarter. Utbrott av sjukdomen sker ofta i samband med regnperioder och efterföljande mygginvasion. Direkt spridning mellan djur, liksom via aerosoler är också möjlig. I Afrika tycks råttor och andra vilda djur fungera som smittreservoarer.

Hos människa är Rift Valley fever en yrkessjukdom hos dem som hanterar kadaver och slaktkroppar, i de länder sjukdomen finns. Den förekommer i Afrika och Mellanöstern, men enstaka fall av infektion hos laboratoriepersonal har förekommit i Japan, USA och Europa. Genomgången infektion ger långvarig immunitet.

I länder där sjukdomen finns bekämpas den med vaccinationsprogram och insektsbekämpning. Ett levande, attenuerat vaccin finns för både djur och människor. Ibland räcker det dock att bara flytta djuren till ett bete på högre höjd för att undgå de myggor som bär på smittan. Insektsbekämpning har begränsad effekt.

Rift Valley fever är en zoonos som kan överföras till människa efter kontakt med smittade kadaver eller slaktkroppar, nosflöden, vaginalsekret efter aborter, blod och eventuellt efter konsumtion av opastöriserad mjölk och via myggbett. Hos människa ses Rift Valley fever ofta som en yrkessjukdom hos personer som haft kontakt med infekterade kadaver och slaktkroppar. Infektion bland laboratoriearbetare är också vanligt förekommande.

Hos människa ses vanligen plötsligt insättande symtom i form av feber, smärta i extremiteter och leder. Sjukdomsförloppet är relativt kort (en vecka eller mindre), men komplikationer kan tillstöta i form av blödningar, hjärninflammation och leversvikt. Dödligheten är cirka 1 %.
Någon specifik behandling finns inte. Terapin blir därför symtomatisk. Diagnosen misstänks utifrån klinisk bild och epidemiologiska data och fastställs genom påvisande av antikroppar mot virus i patientens blod. Det finns inga humana vacciner.

Läs mer om Rift valley fever hos människa:

Centers for disease control and prevention (CDC) Länk till annan webbplats.

Sjukdomsnamnet kommer från den plats i Kenya där sjukdomen först beskrevs av Daubney et. al. 1931. Sjukdomen tros emellertid ha existerat i Ekvatorialafrika många år innan dess. År 1951 rapporterades om ett utbrott i Sydafrika och i modern tid har utbrott i Centralafrika och i Mellanöstern förorsakat sjukdom hos både djur och människor.