Afrikansk svinpest

Domesticerade svin och europeiska vildsvin är mottagliga för infektion och drabbas av klinisk sjukdom. I Afrika är vårtsvin och ”bush pigs” symtomlösa värdar. Av dessa har vårtsvinen störst betydelse för smittspridningen. Virus replikeras även i flera ”mjuka” fästingar av genus Ornithodorus.

Inkubationstid: 4–19 dagar.

Afrikansk svinpest kan endast särskiljas från klassisk svinpest genom laboratorie­undersökningar.

Sjukdomen kan manifesteras i olika kliniska presentationer, från ett perakut, mycket snabbt förlopp då grisarna dör innan några symtom har hunnit observeras, till en långsammare form med varierande sjukdomsbild som kan fortgå under flera månader. Akut afrikansk svinpest börjar med hög feber (över 40 °C) som följs av upphörd foderlust och nedsatt allmäntillstånd. Dräktiga suggor kastar vanligen på ett tidigt stadium. Huden blir ofta cyanotisk, främst över öron, tryne, buk, gluteus och nedre extremiteter. Blödningar kan ses på ljushyade grisar. Om flera individer drabbas, kan de ligga “i högar”, skaka och vara ovilliga att resa sig. Gången är ostadig och okoordinerad. Andningssvårighet, ögonflöde, kräkningar, diarré samt blödningar från mun och ändtarm är andra symtom som kan ses. Smittade djur dör vanligen inom fem till tio dagar.

Även om sjukdomsbilden hos ett infekterat djur i typiska fall är dramatisk, kan man på grund av smittans natur med låg smittsamhet och höga virushalter framför allt i blod, förvänta sig att endast enstaka djur i en besättning drabbas initialt. Vildsvin drabbas med samma symtom som tamgrisar.

I områden med endemisk smitta förekommer ibland också mer subakuta infektioner. Sjukdomen förlöper då över 3–4 veckor varvid febern är fluktuerande eller konstant hög. Symtomen är varierade, ofta av samma typ som vid akut presentation, men av lindrigare grad. Dräktiga djur aborterar vanligen. Morbiditet och mortalitet varierar beroende på virusstam, infektionsdos- och sätt, ålder, näringstillstånd och allmänt hälsotillstånd hos djuren samt på smittryck, hygien och skötselrutiner.

Under den tid då smittan var endemisk på Iberiska halvön sågs även en kronisk form som innefattade hämmad tillväxt, avmagring, pneumoni, dermatit, artrit och ödematösa ansvällningar runt lederna. Det spekulerats om denna form hade sitt ursprung i virusstammar härrörande från det levande attenuerade vaccin som användes i sjukdomsbekämpningen.

Afrikanskt svinpestvirus är ett virus som tidigare hänförts till familjen Iridoviridae, men som nu anses bilda en egen familj, Asfarviridae där endast genus Asfivirus ingår. Olika stammar varierar i virulens, men olika serotyper har inte identifierats.

Detta virus har en ovanligt hög motståndskraft. Det överlever i 18 månader i serum i rumstemperatur, tål nedfrysning, måttlig värme och extrema pH-värden. Rått, fruset, saltat eller rökt kött kan förbli infektiöst under månader.

Från infekterade individer kan virusnukleinsyra påvisas i serum, blod och vävnader med hjälp av PCR, och levande virus kan isoleras genom odling i cellkulturer. Lämpligt provmaterial på levande grisar med symtom är serum eller blod och på döda djur mjälte, lymfknutor, tonsiller, och njure.

Påvisande av antikroppar med ELISA eller indirekt immunofluorescens är användbart främst vid misstanke om kroniska fall.

Eftersom diagnostiken fortlöpande utvecklas är det angeläget att SVA alltid kontaktas för att få aktuell information om provtagning och undersöknings­material.

Provtagning och diagnostik styrs av EU-direktiv (2002/60/EC) och kommissionsbeslut (2003/422/EG)

Akut till subakut afrikansk svinpest går inte att skilja kliniskt eller patologanatomiskt från:

• Klassisk svinpest
  

Därför ska prover analyseras även avseende afrikansk svinpest vid misstanke om klassisk svinpest.

Klassisk svinpest

Andra sjukdomar som kan påminna om dessa är

• Akut salmonellos
• Pasteurellos
• Rödsjuka
• Trombocytopenia purpura
• Warfarinförgiftning

Den kroniska formen kan förväxlas med en lång rad kroniska sjukdomar.

Infektionsvägen är vanligen per oral och virus replikeras först i tonsiller och svalg varefter viremi snabbt följer. Virus angriper främst celler i det mononukleära fagocytsystemet, och nekros av lymfoid vävnad är ett framträdande histopatologiskt drag för sjukdomen. Skador på kärlendotel i kombination med koagulationsstörningar ger upphov till de utbredda blödningar som ses.

Obduktionsbilden vid akut form av afrikansk svinpest liknar den som ses vid klassisk svinpest. Blödningar ses i bland annat lymfknutor, njurar och hjärta. Förstoring av mjälten och eventuellt infarkter ses främst vid infektion med virulenta stammar av afrikansk typ. Lungödem, transsudat i bröst- och bukhåla samt stas och blödningar i mag-tarmkanalen hör också vanligen till bilden. Vid mindre akut förlopp är bilden likartad men mildare. Vid den ovanliga kroniska formen är bilden varierad. Förändringar återfinns främst i thorax, pneumoni med konsolidering och nekrotiska/fibrotiska områden och kronisk fibrinös perikardit/pleurit kan ses. Förstorade lymfknutor, artriter och hudulcera kan förekomma.

Negativ sektion kan förekomma även i fall med akuta kliniska symtom.

Vid akut sjukdom utsöndras stora mängder virus med kroppsvätskor och avföring. Överföring sker vanligen genom direktkontakt, men även luftburen smitta över korta distanser förekommer. Smittan kan också överföras indirekt. Blodsugande insekter, till exempel löss kan mekaniskt överföra virus. Även vissa fästingar (se nedan) kan överföra virus. Vildsvin kan infekteras och ha betydelse som smittspridare. Matavfall med infekterat kött är en viktig smittväg.

Kroniska och subkliniska infektioner med lägre mortalitet har också beskrivits från enzootiska områden, i synnerhet från den Iberiska halvön . Utvecklingen av dessa sjukdomsformer i Spanien och Portugal tros vara förknippade med användning av levande attenuerade vaccin, som en del av bekämpningen av sjukdomen i dessa länder under 60-talet.

Grisar som överlever infektionen bär virus under flera månader. Smittämnet utsöndras dock endast under de första veckorna. Virus långa överlevnad utanför värddjuret gör att indirekt spridning via stallar samt levande och döda vehiklar är en viktig spridningsväg. Otillräckligt värmebehandlat matavfall är en annan mycket viktig smittkälla. Utbrott av afrikansk svinpest utanför enzootiska områden kan så gott som alltid härledas till avfall från flygplatser eller hamnar.

I större delen av det enzootiska området i östra och södra Afrika har den afrikanska svinpesten en sylvatisk cykel. Subkliniskt infekterade vilda vårtsvin är reservoar och fästingar av genus Ornithodorus fungerar som vektor. Vårtsvinen kan bära virus under långa perioder. Fästingarna, som lever i vårtsvinens bon och legor, infekteras, virus replikeras i mag-tarmkanalen och utsöndras med saliv och exkrementer. Överföring transovariellt och mellan utvecklingsstadier bidrar till att bibehålla och sprida infektionen i fästingpopulationen. Sjukdomsutbrott hos tamgrisar uppstår då dessa kommer i kontakt med fästingen. Inom besättningen sprids sedan smittan genom direktkontakt mellan djur. Vektorn anses inte ha någon betydelse för spridningen till nya områden. Däremot kan en ökad utbredning av Ornithodorus-fästingar försvåra bekämpningen av sjukdomen i samband med ett utbrott.

Sjukdomens typiska uppträdande med hög mortalitet och dramatiska obduktionsbild gör att den snabbt bör kunna upptäckas och isoleras om den drabbar tamgrisar. Därför är effektiv klinisk övervakning en hörnsten i beredskapen, kombinerat med med god biosäkerhet på gårdsnivå, importrestriktioner från infekterade länder eller områden, och det förbud mot utfodring av grisar med matavfall som råder inom EU.

Övervakning och bekämpning av sjukdomen hos den vilda populationen är en utmaning. Tidig upptäckt är kritiskt för att lyckas med att begränsa och utrota sjukdomen.

Effektiva vacciner saknas och sjukdomen kan inte behandlas. Bekämpningen baseras inom EU istället på stamping-out (avlivning av hela djurgrupper), sanering och restriktioner för djur- och andra transporter. Bekämpningen är reglerad i EU-direktiv (se nedan) Vikten av snabb diagnos och snabbt insatta radikala åtgärder kan inte nog poängteras.

I områden där ornithodorusfästingen finns försvåras bekämpning om smittan får fäste i fästingpopulationen och farhågor finns att fästingarna p g a klimatförändringarna kan komma att spridas till nya områden. Även spridning till vildsvin försvårar bekämpningen.

Bekämpningen styrs av EU-direktiv (2002/60/EC) och kommissionsbeslut (2003/422/EG).

Afrikansk svinpest kan inte ge sjukdom hos människa.

African swine fever: detection and diagnosis
Series title: African swine fever: detection and diagnosis – A manual for veterinarians. Beltrán-Alcrudo, D., Arias, M., Gallardo, C., Kramer, S. & Penrith, M.L. 2017.
ISBN ISBN 978-92-5-109752-6

African swine fever: Detection and diagnosis Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Manual on the preparation of African swine fever contingency plans
Series title: FAO Animal Health Manuals – Nov 11, 2001
ISBN 92-5-104581-X

Manual on the preparation of African swine fever contingency plans Länk till annan webbplats.

Handbook on African swine fever in wild boar and biosecurity during hunting
GF-TADs Handbook on ASF in wild boar and biosecurity during hunting – version 19/12/2018. V. Guberti, S. Khomenko, M. Masiulis & S. Kerba.

Handbook on African Swine Fever in Wild Boar and biosecurity during hunting Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Sjukdomen beskrevs första gången 1921, i Kenya, som en perakut till akut förlöpande sjukdom, karakteriserad av blödningar och en mortalitet nära 100 %. Länge var sjukdomen begränsad till Afrika söder om Sahara, men 1957 påvisades den i Portugal. Den utrotades därifrån genom ett utslaktningsprogram, men 1960 uppstod där en ny epizooti varvid sjukdomen spreds till Spanien. Sedan förekom den enzootiskt på den iberiska halvön fram till 1995, då man efter intensiva bekämpningskampanjer lyckades utrota sjukdomen. Den uppträder då och då i andra länder, många gånger långt från möjliga smittkällor. I slutet på 1970-talet spred den sig till exempel till en rad länder som Kuba, Haiti, Dominikanska Republiken, Brasilien och Malta, men har efter intensiva bekämpningsprogram där bemästrats. I flera fall har en total utplåning av svinpopulationen i stora områden varit nödvändig. Även norra Europa (Nederländerna och Belgien) har haft utbrott.

Från denna tidigare våg av utbrott i Europa stammar också smittan på Sardinien där sjukdomen fortfarande förekommer. Den är där svårutrotad bl a på grund av förekomsten av en grishållning som baseras på viltlevande grisar. I Afrika söder om Sahara är sjukdomen enzootisk och under 2007 rapporterades om utbrott i Georgien som sannolikt orsakades av att grisar kom i kontakt med infekterat matavfall från ett afrikanskt fartyg. Sjukdomen spreds sedan vidare i Kaukasien och också vidare i Ryssland, där sjukdomen har fått stor spridning. Sedan 2014 förekommer afrikansk svinpest även i EU. Sjukdomen har etablerat sig i vildsvinsstammar i flera europeiska länder och utbrott har också i varierande omfattning förekommit i grisbesättningar. Under 2018 påvisades smitta i grisbesättningar i Kina, och sjukdomen fick därefter snabbt en geografiskt omfattande utbredning i Sydostasien.

I september 2023 upptäcktes ett utbrott av afrikansk svinpest (ASF) hos frilevande vildsvin i Sverige, i trakten runt Fagersta i Västmanlands län. Bekämpningen av ASF-utbrottet gick snabbare än i något annat europeiskt land som drabbats av sjukdomen. Inga tamgrisar smittades. Redan i september 2024 förklarades Sverige fritt från ASF.