Klassisk svinpest

Djur i familjen Suidae, inklusive tamgris och europeiskt vildsvin, anses vara det enda naturliga värddjuret. Genom upprepade passager kan virus fås att replikera i bland annat kaniner.

Inkubationstid: 2–15 dagar.
Som tidigare nämnts förekommer, förutom den dramatiska akuta formen, utbrott av sjukdom av mer kronisk karaktär. Vid mild form kan reproduktionsstörningar vara dominerande symtom. Under det stora europeiska utbrottet 1997 sågs kliniska symtom av väldigt varierande slag, vilket försvårade upptäckten av primärfall.

Akut form

Den akuta formen debuterar plötsligt med hög, kvarstående feber (42 °C), inappetens och slöhet. Djuren blir ovilliga att röra sig, skakar, ”buntar ihop sig” och gräver ner sig i halmen. En blåpurpurröd missfärgning av huden speciellt vid öronbasen, trynet, mellan frambenen, under buken och längs insidan av låren utvecklas och eventuellt senare små nekroser längs öronkanten, tryne och vulva. I framskridet stadium av sjukdomen blir gången svajig och stapplande vilket ofta följs av bakdelsparalys. Konvulsioner förekommer. Mortaliteten uppgår till 95–100 % och de flesta djuren dör inom 10–20 dagar.

Svinpestvirus tillhör familjen Flaviviridae, genus Pestivirus. Endast en serotyp finns, även om viss antigen variation förekommer inom denna. Därför används ibland en uppdelning i antigena subgrupper. Virulensen hos olika virusstammar varierar från högvirulent till närmast avirulent.

Övriga viktiga pestivirus inom veterinärmedicinen är bovint virusdiarré virus (BVDV) och border diesease virus (BDV). Dessa båda virus är antigent nära besläktade med svinpestvirus och korsreagerar i flera typer av immunodiagnostik.

Svinpestvirus motståndskraft mot kemikalier och temperatur är delvis beroende av vilken miljö som omger det. Viruset avdödas snabbt vid temperaturer över 70 °C. I blod, serum eller urin krävs minst 60 minuter vid 60 °C för att inaktivera virus. Det är stabilt mellan pH 4 och 10 men inaktiveras snabbt utanför detta område. Flera olika desinfektionsmedel har avdödande effekt.

Virus är känsligt för förruttnelse. I kadaver överlever det endast 3–4 dagar i organ och 15 dagar i benmärg. I kylt kött från infekterade grisar kan dock överlevnadstiden vara ett par månader och vid frysning över fyra år. Även saltade och rökta produkter kan under längre tid härbärgera virus.

Svinpestvirus överlevnad i svinstallar kan under vinterförhållanden uppgå till 4 veckor.

Eftersom diagnostiken fortlöpande utvecklas är det angeläget att SVA alltid kontaktas för att få aktuell information om provtagning och undersökningsmaterial.

Påvisande av virusantigen utförs framförallt med PCR eller virusisolering. Lämpligt provmaterial är serum och/eller organprover (tonsillvävnad, mjälte, njure, lymfknutor och ileum). Proverna bör tas från djur i febrilt stadium. Aborterade och dödfödda foster bör också undersökas. Prov för histopatologisk undersökning bör även inkludera hjärnvävnad.

Vid misstanke om mer långsamt förlöpande svinpest hos ovaccinerade djur kan påvisande av antikroppar med ELISA, serumneutralisation eller immunofluorescens vara av värde.

Svinpestvirus korsreagerar med bovint virusdiarré virus (BVDV) och border disease virus (BDV). Serumneutralisationstest eller tekniker baserade på specifika monoklonala antikroppar kan differentiera antikroppar mot dessa virus.

Provtagning och diagnostiserande styrs av direktiv 2001/89/EC
och kommissionens beslut 2002/106/EC

• Afrikansk svinpest kan inte kliniskt skiljas från klassisk svinpest!
  Därför ska prover analyseras även för afrikansk svinpest när klassisk svinpest misstänks.

Afrikansk svinpest

En annan viktig differentialdiagnos är:

• PDNS (porcine dermatitis and nephropathy syndrome, ingår i PMWS-komplexet). Agens är ett porcint cirkovirus som finns i Europa inklusive Sverige. Typiska symtom är röda hudförändringar framför allt vid bakben och svans, upphörd aptit, depression och stela rörelser. Patologiskt ses förändringar i njure, lymfknutor och hud.

Sjukdomar med blödningar och/eller centralnervösa symtom som kan uppvisa viss likhet med svinpest är bland annat:

• Rödsjuka
• Akut salmonellos
• Pasteurellos
• Teschensjuka

Andra möjliga differentialdiagnoser:

• Trombocytopenia purpura
• Förgiftning med till exempel warfarin

Smittämnet utsöndras i kroppsvätskor, framför allt saliv, urin och faeces, och infekterade djur kan utsöndra virus redan innan symtom uppträder. Smitta sker främst genom direktkontakt men även indirekt överföring via exempelvis redskap och kläder förekommer liksom fodersmitta (matavfall). Infektionsvägen är vanligen per oral eller via inhalation. Blodsugande insekter har visats kunna överföra virus mekaniskt.

Grisar som infekterats med en högvirulent stam utsöndrar stora mängder virus under hela sjukdomsperioden. Smittan sprider sig snabbt och såväl morbiditet som mortalitet blir mycket hög. Rör det sig om lågvirulenta stammar är perioden då djuren urskiljer virus kortare, och förloppet i besättningen mer utdraget. Skillnaderna mellan hög- och lågvirulenta stammar är inte alltid särskilt tydliga.

Mellan besättningar är vanligaste smittvägen via infekterade djur. I svintäta områden är risken stor att besökare/personal sprider smittan vidare via kläder, redskap eller instrument. En tredje viktig spridningsväg är via svinkött och köttprodukter. Okokt eller otillräckligt värmebehandlat mat- eller slaktavfall har många gånger varit det som introducerat svinpesten i tidigare fria områden.

Vildsvin kan infekteras och fungera som reservoar för smittan.

I områden som tidigare varit fria från svinpest bekämpas sjukdomen med stamping out kombinerat med bland annat kontroll av transporter och förbud mot utfodring med matavfall. Utrotning av svinpest i områden där den är etablerad är mycket svårt, men framgångsrika kampanjer har bedrivits i flera länder där man bland annat använt sig av utbredda vaccinationskampanjer i kombination med förbud mot utfodring med matavfall för att nedbringa incidensen.

Levande attenuerade vacciner ger långvarig immunitet och skyddar från klinisk sjukdom. Dagens levande vacciner anses relativt säkra även om risk anses finnas för fosterinfektion och symtomlösa smittbärare. Avdödade vacciner är helt säkra men ger en kortvarig och ofullständig immunitet. För svenskt vidkommande innebär import av djur, svinkött och köttprodukter en allvarlig risk att introducera sjukdomen. Matavfall från båtar och flyg skall omhändertas och destrueras helt.

Klassisk svinpest smittar inte till människa.

Det är osäkert om klassisk svinpest härstammar från Europa eller Nordamerika. Men många bedömare anser att den först uppmärksammades i USA, Ohio 1833. 1903 visar Marion Dorset i USA att sjukdomen orsakas av ett virus och att genomgången sjukdom ger livslång immunitet.

Det senaste utbrottet av klassisk svinpest i Sverige var 1944. Övriga länder i Europa där klassisk svinpest inte förekommit på mycket länge är bland annat Danmark (1933), Finland (1917), Irland (1958), Norge och Island (1963). Under 1997 hade man ett stort utbrott i Nederländerna, Tyskland, Belgien och Spanien. Under hösten 2000 drabbades England av svinpest och sommaren 2009 rapporterades ett enstaka utbrott från Litauen. Ytterligare ett utbrott orsakat av samma stam av svinpestvirus konstaterades i Litauen sommaren 2011. Sporadiska fall ses fortfarande inom EU, främst i vildsvinspopulationen, men trenden är minskande. I några central- och östeuropeiska länder finns smittan i vildsvinspopulationen. Omfattande vaccinationskampanjer med gott resultat har utförs för att begränsa spridning. I övrigt förekommer klassisk svinpest i stora delar av världen, men Nordamerika, Kanada, Australien och Nya Zeeland har ansetts fria.

1907 testas det första vaccinet mot klassisk svinpest. Det finns många exempel på användningen av svinpestvirus som biologiskt stridsmedel. Efter andra världskriget och under kalla krigets dagar testade USA:s armé antiboskapsvirus. Man spred svinpest med E-73 bomber. Testet ansågs vara ”lyckat”.