Mul- och klövsjuka

Mul- och klövsjuka kan drabba alla klövbärande djur. Bland domesticerade eller farmade djur är nöt, buffel, gris, får, get, och hjort mottagliga. Flertalet vilda klövbärande djur kan också infekteras, liksom elefanter, igelkottar och flera gnagararter.

Människor kan härbärgera virus i nasopharynx mer än 24 timmar.

Inkubationstid: 1-14 dagar.
Inkubationstiden är vanligen mellan 2 och 5 dagar, men kan vara så kort som 24 timmar eller så lång som 14 dagar enligt WOAH. Symtombild och uppträdande i en besättning skiljer sig något mellan djurslagen (se beskrivning under respektive djurslag).

Den faktiska inkubationstiden i det enskilda fallet kan beräknas utifrån åldersbestämning av de äldsta lesionerna som noteras i besättningen. Åldersbestämningen görs utifrån utseendet på de blåsor som noteras och är oerhört viktigt vid smittspårning av ingående och utgående kontakter.

Lesionernas utveckling över tid, vilket du kan se på DEFRAs och EuFMDs webbplatser.

DEFRA ageing of lesions Länk till annan webbplats.

EuFMD Lesionageing fieldguide Länk till annan webbplats.

Mul- och klövsjukevirus tillhör genus Aphtovirus inom familjen Picornaviridae. Det finns sju olika serotyper, A, O, C, SAT 1, SAT 2, SAT 3 och Asia 1, mellan vilka skyddande korsimmunitet inte föreligger. Baserat på antigena skillnader kan sedan varje serotyp indelas i subtyper. Inte heller mellan subtyper föreligger fullständig skyddande korsimmunitet. Totalt finns över 60 sådana subtyper.

Viruset är icke-höljeförsett och tål uttorkning, kyla, alkohol och ett flertal kemiska desinfektionsmedel. Det inaktiveras av solljus men kan överleva länge i kontaminerad omgivning vid rätt klimatbetingelser. Även i kött- och köttprodukter är överlevnadsförmågan god. I ruttnande kadaver inaktiveras dock virus på grund av lågt pH. I fuktig värme avdödas virus vid 60–70 °C under 15 minuter. Det är relativt pH-känsligt och inaktiveras vanligen snabbt utanför området pH 6,5–9. Viss variation i känslighet förekommer dock och under praktiska betingelser bör man räkna med stabilitet mellan pH 4 och 11. Som desinfektionsmedel används bland annat NaOH 2 % och formalin. För handdesinfektion och liknande kan citronsyralösning användas.

Mul- och klövsjuka kan kliniskt inte skiljas från övriga vesikulära sjukdomar och skall alltid hållas i åtanke vid tillstånd med blåsbildningar. Laboratorieundersökning krävs för diagnos, och provtagning bör helst utföras av tränad personal enligt instruktion som finns i epizootiutrustningen och proverna skall transporteras i transportmedier.

Eftersom diagnostiken fortlöpande utvecklas är det angeläget att SVA alltid kontaktas för att få aktuell information om provtagning och undersökningsmaterial.

För påvisande av virusantigen tas prover på innehåll och vägg från intakta blåsor samt blodprov. Om endast äldre, brustna blåsor finns att tillgå kan löst epitel runt lesionerna tas. I fall där djuret tillfrisknad och blivit bärare kan virus påvisas i svalget genom provtagning med s.k. probang. Virus kan påvisas med PCR, antigen ELISA, eller odling. Påvisande av antikroppar i serum är också diagnostiskt, men är inte aktuellt i ett akut skede.

• Swine vesicular disease
• Vesikulär stomatit
• Vesikulärt exantem hos gris
• Seneca valley virus-infektion hos gris

Dessa tre sjukdomar är kliniskt omöjliga att skilja från mul- och klövsjuka. I senare stadier av sjukdom, då blåsorna brustit, kan vesikulära sjukdomar förväxlas med en lång rad andra infektioner. Bland dessa kan nämnas:

• BVD/mucosal disease
• Blåtunga
• PPR
• IBR
• Orf
• Malign katarralfeber

Noteras bör dock att dessa sjukdomar aldrig förlöper med egentlig vesikelbildning. Kemikalier eller växter innehållande retande substanser kan framkalla salivering och lesioner i munhålan.
Man bör dock alltid förutsätta att det är mul- och klövsjuka tills motsatsen bevisats.

Swine vesicular disease

Vesikulär stomatit

Blåtunga

PPR

IBR

Smitta når djuret via inhalation eller oralt intag. Virus förökar sig i farynx och sprids därifrån hematogent till epitelvävnad i munhåla, runt klövar och spenar. Förutom de vid klinisk undersökning iakttagbara lesionerna kan man vid obduktion ibland finna vesikler i farynx, esofagus och förmagar. Vid hjärtaffektion ses gråa eller gulaktiga, oregelbundna foci i hjärtmuskulaturen, s.k. ”tigerhjärta”.

Mul- och klövsjuka karaktäriseras av sin mycket höga smittsamhet. På kort tid sprids infektionen till samtliga djur i en mottaglig besättning, och smitta överförs mycket lätt till andra besättningar. Sjukdomen sprids genom direkt eller indirekt kontakt. Infekterade djur utsöndrar virus med alla typer av sekret och exkret samt med utandningsluften. Smittsamheten är högst när blåsorna brister då vätskan i dessa innehåller mycket höga virustitrar. Virusutsöndring kan dock förekomma upp till 4 dagar innan symptomdebut.

Vissa djur som tillfrisknat från infektionen, eller som genomgått den subkliniskt, kan bli bärare av virus. Hos nötkreatur har virus kunnat påvisas i svalget i över två år efter infektionstillfället och hos får efter nio månader. Grisar har dock aldrig visats bära virus längre än en månad. Den epidemiologiska betydelsen av dessa bärare är omdiskuterad. Vid försök då man introducerat virusbärare i grupper med mottagliga djur har smittan vanligen inte överförts till dessa. En grupp forskare rapporterar dock att man på detta vis lyckats överföra mul- och klövsjukevirus av SAT typ till oinfekterade djur. Trots denna osäkerhet anses att kroniska bärare av virus spelar en roll som reservoar för smitta mellan utbrott i enzootiska områden. Det har rapporterats att förekomsten av bärare är högre bland vaccinerade djur än bland ovaccinerade.
Spridning via direktkontakt och aerosolsmitta är vanligast inom en besättning. Mellan besättningar och till tidigare fria områden är indirekt spridning via olika vehiklar av betydelse. Smittan kan kvarstå flera veckor på fodermedel, redskap, bildäck, kläder etcetera. Människa kan som nämnts bära virus i svalget, och icke mottagliga djur kan transportera virus mekaniskt över långa sträckor. Som exempel kan nämnas att det visats att mul- och klövsjukevirus överlever passagen genom fåglars mag-tarmkanal, och därigenom kan bäras långa sträckor med dessa.

Importerade köttprodukter, som utfodrats till grisar, är en möjlig smittkälla. Andra djurprodukter som mjölk, smör, kasein och dylikt kan också innehålla virus. Import av djur är givetvis en risk, liksom sperma. Luftburen smitta kan vid gynnsamma betingelser ske över mycket långa avstånd. Speciellt gäller detta över vatten. Vid utbrottet på ön Fyn i Danmark på 1980-talet misstänks luftburen smitta från Nordtyskland.

Nötkreatur anses vara det känsligaste värddjuret. Gris kan spela en viktig roll genom att uppföröka smittämnet. De är relativt känsliga för per oral infektion och utsöndrar mycket höga mängder virus med utandningsluften. Hos får och getter kan sjukdomen vara mycket mild och dessa djur kan, om diagnos inte ställs, bidra till att bibehålla smittan inom området.

• Det är förbjudet att utfodra grisar med alla typer av kokt eller okokt matavfall. Förbudet gäller även minigris.
• Personer som varit i länder eller områden med mul- och klövsjuka får inte ta med sig obehandlade kött- och mjölkprodukter eller andra obehandlade produkter från klövbärande djur till Sverige.
• Personer som varit i länder eller områden med mul- och klövsjuka bör undvika direktkontakt med klövdjur i Sverige i minst fem dygn samt tvätta kläder och skor vid hemkomsten.
• Personer som varit i kontakt med klövbärande djur i annat land bör inte komma i direktkontakt med klövbärande djur i Sverige på minst två dygn.

I länder som är fria från eller har låg incidens av mul- och klövsjuka är stamping out i kombination med kontroll av spridningsvägar det mest effektiva och ekonomiska bekämpningssättet vid utbrott. Möjligheten (och kostnaden för) att begränsa smittspridningen avgörs i stor utsträckning av snabbheten i åtgärdernas insättande, samt av noggrannheten i genomförandet av dessa. I enzootiska områden kontrolleras sjukdomen genom vaccination. Avdödade vacciner, innehållande lämpliga subtyper av de i området vanligen förekommande serotyperna används. Vaccinerna ger en kortvarig immunitet, och beroende på smittrycket måste revaccination av alla nötkreatur ske med 4–12 månaders intervall. Vaccination av grisar utförs vanligen inte, då immuniteten hos dessa blir mycket kortvarig. Det finns numera metoder för att skilja antikroppar orsakade av vaccin från antikroppar orsakade av infektion (så kallade DIVA-vacciner).

Levande attenuerat vaccin har använts i en del länder, men risken för att vaccinstammen skall orsaka sjukdom eller återta sin virulens är stor. Inte heller med dessa vacciner erhålls långvarig immunitet.

Efter att inom EU helt ha slutat med vaccination ändrades de gemensamma direktiven för bekämpning 2003 så att viss vaccination, under vissa förutsättningar, nu kan användas som en del i bekämpningen av ett större utbrott. Stamping out är dock fortfarande den primära bekämpningsstrategin.
Skapandet av en buffertzon genom vaccination av djur längs gränsen till ett land med enzootisk förekomst används i Europa (Turkiet, Kaukasus) för att hindra införandet av MK i den ovaccinerade europeiska djurpopulationen.

Se webbplatsen Smittsäkra.se om smittskydd på lantbrukets djur.

Smittsäkra.se Länk till annan webbplats.

Infektion hos människa finns rapporterat men är ovanligt, dock kan människor härbärgera virus i svalget (utan att vara sjuka) i över ett dygn. Det bör observeras att infektion med coxsackievirus, så kallade höstblåsor eller hand-, fot- och munsjuka hos människa inte har något samband med mul- och klövsjukevirus.

Produktionsförluster till följd av mul-och klövsjuka bidrar till svält och fattigdom i länder där sjukdomen är endemisk. I tidigare fria länder som drabbas av utbrott blir kostnaderna för sjukdomsbekämpning, produktionsbortfall och minskade exportintäkter betydande. MK-virus kan också räknas till en intressant kandidat i gruppen biologiska vapen. Det finns rapporter om att Sydafrika, Sovjet och Irak har tillverkat vapen med mul- och klövsjukevirus.