Klassisk scrapie
Vad gäller klassisk scrapie är alla smittvägar ännu inte helt klarlagda. Mycket talar för att djuren vanligen infekteras av klassisk scrapie tidigt i livet. Överföring från tacka till lamm (och get till killing) pre- eller postnatalt anses vara den främsta överföringsvägen. Fosterhinnor och lockieflöden har visats innehålla rikligt med smittämne. Vid lamningen kan agens spridas i miljön och därigenom direkt eller indirekt till andra får, miljösmitta kan kvarstå under lång tid. Den vanligaste naturliga infektionsvägen är troligen peroral. Experimentellt har sjukdomen också kunnat överföras via konjunktiva samt med intraperitoneal och intracerebral injektion. Hos det infekterade djuret förekommer smittämnet främst i hjärna, förlängda märgen och lymfoida organ som t.ex. mjälte, men med känsligare diagnostiska metoder har smittämnet kunnat konstateras även i andra delar av kroppen, om än i lägre koncentration. T.ex. har förändrade prionproteiner påvisats i njure och spottkörtlar och det finns teorier om att urin och saliv också skulle kunna spela en roll i smittspridningen. Förändrade prioner har även påvisats i mjölk.  

Sjukdomens långa inkubationstid gör som nämnts att kliniska fall främst förekommer på vuxna djur. Det är mycket ovanligt med fall hos yngre djur. Varken humoralt eller cellulärt immunsvar har kunnat påvisas.

Genetiska faktorer (skillnader i den gen som kodar för det normala prionproteinet) hos värddjuret spelar roll för sjukdomsutveckling och epidemiologin. Vissa genotyper är mer motståndskraftiga än andra. Huruvida genetiskt resistenta djur kan bära och sprida smittämne, trots att klinisk sjukdom inte utvecklas, är inte säkert fastställt. Avelsprogram där man avlat på motståndskraftiga djur har i vissa länder med stora scrapie-problem använts som ett sätt att bekämpa sjukdomen.